Det gläder mig att ni fortfarande tittar in här trots att jag inte bloggat på en månad. Mycket har hänt under den här månaden, jag har rest, och fått ett helt ny perspektiv på saker. Jag saknar att blogga, men i helhet har det varit nyttigt att få tid ifrån. Och de kommande två månaderna är det mycket som händer, vilket gör att ett uppehåll känns bäst. Och då menar jag uppehåll från dagligt bloggande. Lite sporadiska inlägg lär komma, men just det här "Hej! Idag har jag gjort detta..." tar vi en paus ifrån. Ok? Funkar det?
Utan bloggen känner man sig lite mer alone. Inte lonely, alone. Själv bara. Man är inte utkastad i cybervärlden för folk att bilda uppfattningar om. Ibland är jag alldeles för politisk korrekt i bloggen. För jag vill inte uppfattas som en dålig människa. Det är väl naturligt? You wanna be a good fellow citizen. Men samtidigt är jag ju inte politisk korrekt någonstans. Jag är klumpigheten definierad. Jag är hon som kommer med fula ord och rasistiska skämt. Samtidigt är jag hon som tycker man ska vara sig själv till ett hundra procent och så får folk tycka precis som de vill, men kan man vara för mycket av sig själv? Om det inte uppfattas på rätt sätt, så är det ju inte jag. Därför får ni väldigt mycket av bara en sida av mig. Men ni ska veta att det inte är hela jag. Fast det förstår ni nog. Men anledningen till att jag ens tar upp det är att jag egentligen hatar fasader. Det vackraste jag vet är när någon berättar innerligt om sina känslor. Men det skulle bli ett dagsjobb att göra, så vi håller oss till den där ena dimensionen av mig. Ok? Ville bara att vi skulle ha det här snacket. Nice talking.
Jag ger hellre för lite, än för mycket. Alltid annars är det tvärtom, förutom när det gäller mig själv. Att ge av Mig. Om det är positivt eller negativt tål att funderas över. Men just nu gillar jag att lägga all kraft i mig och mina mål, och resten till mina nära och kära. Och till er som läser vill jag egentligen ge så mycket mer. Men vi tar det lite lugnt ett tag. Ni ska veta att jag verkligen gillar er. En innerlig kommentar kan eka i mitt huvud i dagar. Kanske till och med veckor. Det är fint tycker jag. Att uppmuntra folk och skriva goa saker, det är fint. Utan att själv få cred för att ha sagt nåt fint, det är fint. Men det är ju så det ska vara.
Nu regnar det utanför mitt fönster, en morgon i mitten av juli. Lite monsunregn över det hela. Jag dör mysighetsdöden. Det har varit extremt kvavt och varmt de senaste dagarn, gött, men skönt att varva med regn. God morgon på er mina vänner. En morgonpromenad kanske?
