Jag och Martin hade filmkväll igår. Oj vad jag grät. Jag skulle inte påstå att jag är sådär superkänslig när det gäller filmer. Inte som Poppo. Hon gråter i alla smått sentimentala filmer. Men jag grät som aldrig förr. Har inte gråtit så mycket sen Den gröna milen. Om ens då. My Sister's Keeper. Allt för min syster, på svenska. Helt otrolig film. Så sorglig men ändå så fin. Kan inte sluta tänka på den. Påminner en verkligen om allt man är tacksam för i livet, men kanske inte alltid uppskattar till fullo. Se den. Ni måste se den.

Vi är i en hälsoperiod just nu, och utan att säga nåt ställer sig Martin och börjar skära äppel- och apelsin-skivor. Bra där