Har sett fram emot Whitney så länge, och det ska bli helt fantastiskt. Det är extremt sorgligt att höra att hennes röst inte finns kvar, men hon kommer alltid vara The Whitney för mg. En sån stor inspiration i mitt liv vad gäller musiken och sången. Så mycket som jag har övat till henne. Minns en händelse när jag var tolv. Jag fick halsfluss, och det satte sig rejält på stämbanden. När jag blivit frisk, kunde jag inte sjunga på 2 månader. TVÅ HELA MÅNADER. Jag var extremt hes och helt utan kontroll.

Den sorgen går inte att beskriva. Tanken att aldrig mer kunna göra det jag älskar mest i hela världen, den dödar mig. Jag är inte den som gråter lätt, men när jag verkligen älskar något/någon, då kan jag börja böla på en sekund. Bara jag tänker på kärleken till det. Hur som helst. I två månader satt jag och lyssnade på Whitney, och grät. Mamma och pappa gav mig alla naturmediciner som finns. Till slut, och jag tackar gud, fick jag rösten tillbaka.

Förstår man inte den kärleken, så låter detta som en riktig tönt-grej. Men det var verkligen ett moment i mitt liv, som har satt sina ärr. Efter det är jag väldigt noga med att känna efter när det gäller rösten. Är jag sjuk sjunger jag inte. Och då jag har uppträdanden, försöker jag använda mig av en teknik som gör att rösten tar minst skada. Minns i våras när vi körde Grease, och jag blev jättesjuk. För mig är "The show must go on" en mening som alltid följer mig i min karriär. Men när jag gjorde soundcheck och det bara sprack hela tiden, började jag storgråta mitt i låten. Fick mima till min låt i föreställning. Kändes SÄMST, men ibland har man inget val. Man måste vara rädd om de få saker i livet, som betyder allt för en.

Tilllbaks till Whitney. Ingen gör det som henne. Mariahs teknik är galen. Aretha har en mosterröst. Lauryn Hill dödar med sina wails. Men Whitney, hennes röst berör som ingen annan. Hon har en helt unik klang, som är bortom allt teknik. Den bara är naturlig.